KONSTNÄREN OM SIG SJÄLV

Jag hade turen att efter kriget få bli bekant med lysande personligheter och i regeringens kommission för cinematografi i Montenegro med verkliga mästare i sitt yrke. Jag var nämligen deras chaufför, jag körde dem runt i Montenegro och lärde mig av dem mitt yrke. Senare blev jag bekant med skulptörer, målare, arkeologer och kameramän såsom B. Jakac, A. Prijic, P. Lubarda, M. Skarka och Pocek, och av dem lärde jag, dem frågade jag om allt som intresserade mig - detta var mitt universitet, det var en "vandrande akademi" som jag gick igenom.

Mitt yrke har hjälpt mig att bibehålla min heder och mitt ansikte; ofta har det räddat mig undan dåliga människor, men med bra människor var jag vän och dem förevigade jag på mina fotografier.
I femtio år har jag vandrat i de här steniga bergen, tagit några hundra tusen fotografier, gjort av med flera tusen meter film och spelat in i ett tiotal filmer. Men deras värde är inte min förtjänst utan den omständigheten att jag har haft tillgång de vackraste och mest enastående områden i världens vackraste svarta berg! Ofta trodde jag inte att jag skulle lyckas fånga deras skönhet.

Jag ville inte efterapa någon, det hade varit omänskligt. Jag har försökt att inte såra någon - det är bara naturen som jag kan ha syndat mot när jag har avslöjat hennes hemligheter och letat efter och fotograferat hennes skönhet. Ibland fick jag dag efter dag uppsöka en bestämd plats för att invänta den rätta stunden för fotografering, och andra gånger kunde den infinna sig på ett ögonblick. Så till exempel stötte jag en gång på ett zigenarläger när jag kom gående över Pivas platå. På en svart häst upptäcker jag plötsligt ett sovande barn, sövt av hästens gång och drucket av den friska luften. Över hästens rygg ligger tält, filtar, allt, ett helt litet rörligt hushåll. Med den sista bilden i min gamla apparat tar jag det här fotot. Medan jag sedan bytte filmrulle, vaknade barnet och motivet var borta för alltid. Bakom vart och ett av de här fotografierna finns alltså en intressant och sann berättelse - inte förskönad utan upplevd och fotograferad på grund av tillfälligheter. Av dem skulle man kunna sammanställa en enastående bok om den minsta staten på Balkan, om dess natur och dess förflutna. Här är avståndet mellan de två avlägsnaste punkterna blott 200 km, det äldsta olivträdet är 2000 år gammalt, här finns Europas djupaste kanjon och här trycktes den första boken i kyrillisk skrift för 500 år sedan. Det finns nog inget mindre land med större kontraster. Under dessa långa femtio år har jag arbetat och fotograferat av hela min själ, självlärd och med mycket enkel teknik. Jag har inte arbetat efter någons diktamen. Lyckan är för mig inte att förvärva rikedom genom andras vedermödor, nej, lyckan är god hälsa och frid, den sköna vilan på kvällen efter dagens arbete i förhoppning om att nästa dag ska bli munter och utan bitterhet. Nu är jag som askungen som tittar fram ur sin aska! All min rikedom är dessa fotografier med vilka jag har slagits mot orättvisor som jag ofta fick bevittna och uppleva. Hos oss brukar man säga - och jag gör det också: "Inte ens satan gifter sig utan att inbjuda mig till bröllopet".
Jag önskar att mitt verk ska bidra till att minska ondskan och orättvisorna på vår vackra planet. Jag vill att det ska vara en vädjan till människorna att vara människor och inte illvilliga bröder. Jag har utfört mitt arbete så gott jag kunnat och hoppas att det ska vara till någon nytta för goda männsikor - de onda har ingenting att hämta här.

Hästen - min vagga, vinden min vaggsång, Piva 1956

Lyckan vid hemmets härd, Pljevlja 1956

Fåraherde, Virak `51
Malesija-expressen, ´58

Stolt alban, 1964
Mor till stupad partisan ´64

KATALOG

Milan Pesic har ägnat hela sitt liv åt fotograferingens konst. Under de gångna femtio åren har han diktat fram den vackraste bilddikt om Montenegros steniga berg och dess inbyggare. Han är en förstklassisk dokumentator och en krönikör av sin tid som har flätat sin fotografiska krans i önskan att rädda motiven undan glömskan och tidens tand. Milan Pesics fotografiska verk hypnotiserar med sin motivrikedom och uttrycksfullhet. Han har inte bara troget avbildat sin modell utan även skildrat livets, ljusets och skuggornas skiftningar i det montenegrinska förflutna. Han har koncentrerat färger, rytm och ljud hos människor, sten, himmel och vatten, och därför är hans fotografier så måleriskt rika och mångsidiga. Ser man på hans fotografier fylls ögat av poetisk glädje och ett fönster öppnas mot världen. "Montenegro är en naturens skulptur som formats av ljus och i kramp" - hon helt enkelt lockar till sig målarens pensel och mästarens objektiv.
Över Pesics fotografier rör sig, fångade av sin tid, naturen och människorna såsom genom ljusets regnbåge ut mot nya människor, mot nya vänner för att innesluta dem i en stor vänkrets. På Pesics fotografier finner man egenartade stenformationer, märkliga snömönster eller ensamma nakna trädstammar med mänskliga former. Hans porträtt är kraftfulla och uttrycksfulla och hans landskap fotografiskt exakta till bristningsgränsen. Allt detta blir "Pesics metafor", ett tyst spel mellan naturen och människans skapande. Ofta verkar de som ett uppror mot en värld som han önskar sig vackrare, bättre, mänskligare.
Milan Pesic har under fem välfyllda decennier vandrat genom Montenegro och envetet nedtecknat berättelser från detta område. Hans objektiv har på detta sätt "komponerat en montenegrinsk konstsymfoni av både det beskrivna och det besjungna Montenegro".

Jovica Marceta