VÄGSKÄL 2019
konstutställning - kulturmöte i Leksand

LEKSANDS KULTURHUS 19/10 - 16/11 2019



STOR SOM LITEN
Årets tema är Stor som liten
(konsten att bevara barnet inom sig)

VÄGSKÄL
1997-2019
22 ÅR

VÄGSKÄL 2019
LEKSANDS KULTURHUS
19/10 - 16/11 2019

VERNISSAGE Lördag den 19/10 kl 12

Jordi Arkö, Bengt Arkö, Kiki Arkö,
Kerstin Bergman, Ebba Matz, John Rasimus,
Lena Karlen, Per José Karlen, Brita Horn,
Mieke Heybroek, Ulysse Plaud,
Boško Karanovic, Branimir Karanovic,
Miroslav Drljaca, barnkonst från
Leksand, Bosnien och Kurdistan

PROGRAM

22/10 kl 13 Bild som språk, föreläsning Jordi Arkö,
30/10, 5/11, 13/11 kl 13, Visningar
1/11 kl 11-14 Teckna med Ebba Matz
9/11 kl 12 Filmsläpp Djurafilmer i ny ljudversion - Samarbete med DHF
16/11 kl 12-13 JAZZ med Epsilon 3
Välkommen!

 
STOR SOM LITEN

Sedan 1997 pågår ett projekt Vägskäl i Leksand, en mötesplats för konstskapare från
olika delar av världen med utställningar, workshops och kulturaftnar med film, dans,
föredrag, musik och poesi. Projektets syfte är att exponera olikartade, nya konstriktningar,
lokalt och internationellt och att bygga broar mellan olika traditioner och
låta olika genrer berika varandra. Under 22 år har vi haft fantastisk samarbete med
svenska och internationella konstnärer och visat verk av mer en 930 utställare här
i Leksand men också på andra ställen i Sverige och Europa.
Årets tema är Stor som liten (konsten att bevara barnet inom sig). Idén har puttrat i
flera år med olika arbetstitlar, som Ruta 1, Från början och Opus 1. Tre personer var
avgörande för val av årets utställningstema. Picasso med uttrycket ”Det tog mig
fyra år att måla som Raphael, men en livstid att måla som ett barn”, Jordi Arkö och
hans fantastiska samling med barnteckningar som numera bevaras i Svenskt barnbildarkiv
samt min 3-årige kompis Adde som sedan minst ett år tillbaka spontant
och fantasifullt klottrar med stora orädda charmiga drag.
Vi har bjudit in etablerade konstnärer som sida vid sida visar nutida och tidigare
verk och samtidigt visar vi barns verk från Dalarna, Bosnien och Kurdistan. En del
utställare har vuxit upp i konstnärsfamiljer (Arkö, Karanovic, Karlen, Heybroek),
de andra har hittat konstens vingar på egen hand.
Stort tack till alla konstnärer och andra som har hjälpt till med utställningens
produktion.
Kommissarie: Jovica Marceta

BILDEN SOM SPRÅK

Att uttrycka sig och kommunicera med vår omgivning är en viktig del i människans
vardag. Vi kallar detta för ”språk” såsom tal, skrift och kroppsspråk. Men vi kan också
uttrycka oss genom musik, dans eller bild. Ju fler språk vi utvecklar, desto fler vägar till
kommunikation öppnar sig. Det är fantastiskt när ett barn börjar ta till sig alla dessa
språk. Men hur börjar det och hur ser förutsättningarna ut?

Så här skrev professor Gunnar Berefelt:
”Föds vissa med en konstnärlig begåvning? Är konstnärlig begåvning en produkt av arv och/eller miljö? Har begåvning med intresse att göra eller föds intresse av begåvning? Kan man upptäcka en konstnärlig begåvning redan i barnstadiet?
Att mönstra en yta är för småbarn en självklarhet. Till det behövs varken uppmaningar eller tillrättavisningar. Bara tillgång till redskap!
Det allra första spontana ritandet kallar vi klotter och detta är inget annat än spår av rörelser. Det viktiga är handlingen. Inte alls resultatet (bilden). Innan man med vilja kan styra motoriken – innan impuls blivit intention – är det grafiska mönstret som råkat uppstå något av en ’jag-markering’. Sak samma vad och med vilka medel, börjar småkottar i tvåårsåldern lustfyllt uppmärksamma de spår dom avgivit: Märken efter leriga skor, kladdigt handavtryck på tapeten, bajset i pottan osv. Här är jag! Gjort själv!
Med tiden övergår det sanslösa klottrandet till mera kontrollerade rörelser. Man börjar uppmärksamma resultatet av vad handen gjort. Nu debuterar steg för steg mera distinkta markeringar och ur dessa växer de första figurativa motiven fram.
Den första geometriska gestalt, den första markeringen av avgränsad yta, som föds ur klottret är cirkeln (några år senare följd av fyrkanten, trekanten kan dröja till ca femårsåldern). Med lämpliga tillägg av streck och prickar uppstår ur cirkeln bl.a. ’Sol’ och ’Gubbe’ (den senare först som huvudfoting). Dessa figurationer är första tidlöst universella motiven i den barnsliga ikonografin.
Att göra bilder blir för barn ett sätt att synligt bearbeta erfarenheter – i synnerhet sådana man inte har riktigt kläm på. I likhet med andra estetiska aktiviteter (exempelvis fantasilek eller verbala monologer) är det inte alls fråga om att meddela sej med en vuxen omgivning. Tvärt om. Man kommunicerar helt på egen hand och konkret med sej själv för att komma till klarhet, för att bättre begripa det man inte riktigt fattat – för att egenhändigt treva efter svar på oviss förundran. Är det inte just denna ingivelse som driver en stor (här = vuxen) konstnär i sin verksamhet?

Gunnar Berefelt (hämtat från utställningen ”Opus 1” på Grafikens Hus 1999.
(Gunnar Berefelt 1933-2016 svensk konsthistoriker. Professor i konstvetenskap vid
Stockholms universitet 1974. Gunnar Berefelt tog initiativ till att inrätta Centrum
för barnkulturforskning vid Stockholms universitet och var dess förste föreståndare
1980–98)

Jag och min syster Kiki växte upp i ett konstnärhem där papper, pennor och färg
var lika självklara som mat och vatten. Det fanns konst på väggarna och bokhyllan
var fylld av konstböcker. Pappa var konstnär/bildlärare och mamma arbetade med
barnteater. Inte så konstigt då, att Kiki och jag kom att ägna våra liv åt konsten
som konstnärer.
När jag för 10 år sedan skulle städa ur min pappas ateljé, så hittade jag över 3000
barnteckningar som jag gjort och över 300 bilder som min syster gjort. Detta hade
mina föräldrar sparat under vår uppväxt. Materialet spänner alltifrån två-års ålder
till tidiga tonåren. Här fanns bilder som tillkommit långt innan våra barndomsminnen
fastnat i medvetandet. Bilderna är också ett tidsdokument över vår uppväxttid
och framförallt så kan man se hur bildberättandet utvecklas från år till år - alltifrån
klotter och huvudfotingar till stegrande hästar och vackra prinsessor. Såsom
Gunnar Berefelt beskriver det: är bildskapandet både en kommunikation utåt till
omgivningen och en resa inåt, där gestaltandet blir en bearbetning/undersökning
av frågor och intressen som dyker upp i barnets verklighet. När jag betraktar bilderna så här efteråt så minns jag i stort sett alla mina bilder från fyraårsåldern och framåt. De har legat lagrade i huvudet och blir bekräftade i minnet när jag möter dem på nytt.
En annan fråga är om det är någon skillnad mellan pojkars och flickors bilder?
Jag och min syster Kiki satt oftast bredvid varandra och tecknade, och ibland gör
vi samma saker, men oftast så är vi i varsin egen ”bubbla” där jag gör ”pojkbilder”
och Kiki gör ”flickbilder”. Samma erfarenhet har vi från våra egna barn där pojkar
gjort pojkbilder och flickor flickbilder.
Till utställningen så har vi också hittat barnteckningar av vår pappa Bengt Arkö
och farfar Ernst Arkö, så intresse för bild och konst har funnits hos oss i flera generationer.
En inte oviktig faktor i vårat yrkesval. Men är det arv och miljö eller en tillfällighet?
Materialet är nu skänkt till Svenskt Barnbildarkiv i Eskilstuna.
Jordi Arkö

Katalog i PDF

Tidningens recension:



Vittuell gallery - 360 Panorama:
https://360.io/YV6duU
https://360.io/aJBqdP
https://360.io/KJKMpz


Video - Youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=wi8LFClGfG4&t=15s

Kontakt:
Vägskäl, Leksands kulturhus, Jovica Marceta,
0247 80242, jovica.marceta@leksand.se

LEKSANDS KULTURHUS 19/10 - 16/11 2019
Öppett: må - fr. 11 - 17, lör 11 - 14
Tel. 0247 80 245 www.leksand.se, www.vagskal.se